Dagen kom till slut. Dagen som jag velat förtränga. Jag har vetat om det i flera månader och har försökt att förbereda mig mentalt så gott det går. Men när dagen kom då Sjömannen skulle ge sig ut på sin 4 månaderstripp kände jag mig inte speciellt förberedd. Vi hade gjort upp att han skulle ta sig kommunalt till Arlanda för att det skulle bli så lätt som möjligt för oss båda att säga hej då, men den planen var inge vidare. Att säga hej då klockan 7 på morgonen när jag skulle gå till jobbet var varken lätt eller särskilt bra. Men jag gick till slut men vi hade nog båda en känsla av att det där hej dået inte var ett bra hej då.

Klockan halv ett kom jag tillbaka till kontoret efter lunch och såg att sjömannen ringt på både jobbtelefonen och min privata mobil. Han satt då på tåget på väg till Västerås och flygbussen och kommit på att han glömt laddnigskabeln till datorn. Det var bara att slänga sig iväg hem, hämta kabeln, packa min helgpackning (skulle upp till Rälln över helgen), in med den och Selma i bilen och kvickt som attan iväg till Västerås och jag hann fram innan han hoppade på bussen.

Man kan tro att två avsked skulle vara värre än ett, men faktum är att det bara var så galet skönt att få se honom igen innan han for.