Jaha, då var dagen kommen. Dagen då jag lämnade av fästemannen (visst är det kul att kunna skriva fästman :o) på flygplatsen med vetskapen att vi inte kommer att ses på 9 veckor. 9 veckor kan tyckas vara kort tid och inget att klema över, men i min lilla tyska värld känns just idag dessa stackars veckor som en evighet. Konstigt nog så behöver man bara ett par dagar att acklimatisera sig och sedan går det ganska bra igen. Jobbigaste tiden är alltid ett par dagar innan han far, så istället för att njuta ordentligt av varandras sällskap så blir det en hel del ångest i Germanskans hjärta.

Som tur är har jag lite besök att se fram emot under tiden. I början av juli kommer ju mina kära vänner ner med hela goa familjen, det ser jag verkligen fram emot!!!! 6 personer i en trea kan tyckas trångt, men finns det hjärterum så finns det stjärterum, och hjärterum det finns det gott om :o) I slutet av Juli kommer mamma med väninna ner (Fjärde gången lilla mor, du har varit en flitig besökare! ), och sist men inte minst håller mina svärföräldrar  och Per på att planera en bilresa hit ner (Vinförrådet måste fyllas på :).

Så som det ser ut kommer jag nog ha någorlunda planerade 9 veckor. Men sakna min sjöman, det gör jag alltid! Så kör nu försiktigt över oceanen och kom säkert hem igen!

                                 
                
                  Den lilla 300 metersbåten som ska styras till Kina och tillbaks = ca 9 veckors trip