Jag gissar att jag är en av ungefär 2 miljarder människor som bloggar om OS invigningen just idag. Nåja, ingen blogg är väl den andra lik, så det får gå.

Jag missade hela gräddbakelsedelen med all pompa och ståt, akrobatik, människor som rör sig i otroliga formationer, färg och ljusspel. Jag ju sett några invigningar förr så jag kan tänka mig ungefär hur det var, men som vanligt liiite mer tillspetsat än föregående OS. Nej, jag slog på TV:n ungefär när land nr 150 tågade in på arenan. jag tycker det är fascinerande att se dom enorma skillnaderna från land till land. Länder som USA eller Australien tågar in med sina hundratals deltagare, och så kommer Samoa, Virgin Islands eller Mikronesien med sina 2 eller 7 personer, gulligt på ngt vis.

Jag tyckte nog att Kina skötte sig med invigningsprocedurerna, ända tills det var dax att hissa den Olympiska fanan. Då försvann genast den lite mystiska och sköna stämningen som normalt sett ligger som ett flor över hela OS invigningen. I ett slag sken det hårda och kommunistiska Kina igenom. Kanske är det mina associationer med extremt väldrillade militärer med spikraka ben som ger dåliga vibbar, men där försvann i alla fall min invigningsfeeling.