Jaha, nu är det verkligen på tiden att det kommer ett inlägg. Jag kan bara skylla på att det varit Jul, NyÅr och ledighet. Jag har inte riktigt ro att sätta mig ner och skriva när jag har folk omkring mig.

Men nu är jag alltså tillbaka till ensamhet och elände. Det var med ångest i maggropen jag klev av det kycklinggula TUIfly-planet i tisdags. Då var det slut på ledigheten och bara att återvända till Werastrasse och jobbet uppe i Münsingen. De första dagarna ensam efter att ha haft så mycket folk omkring sig är alltid jobbiga, men nu börjar det återgå till det normala igen. Det konstiga är att man faktiskt vänjer sig med allt, och det ganska fort.

Kanske beror en del av ångesten på att jag före jul fått veta att min kumpan och vän Gustaf ska sluta här nere och åka hem till sverige igen. Han har förlovat sig med sin Pernilla, har fått jobb på Coromant i Sandviken och lämnar således Reutlingen. Det känns riktigt riktigt tungt att bli ensam svensk här nere, men en ljusglimt är att det letas nytt folk från sverige, så förhoppningsvis bildas det snart en ny liten svensk koloni i Reutlingen.

Nu låter det som allt går i svart, men det är bara att streta på och anta den nya utmaningen.